Hej! 
 
Det har varit lite dött här sen i lördags. Stallvloggen jag gjorde kom aldrig upp här men jag kände mig så omotiverad när jag kom hem allt för tidigt lördag förmiddag. För att göra det hela lite enklare så tar jag allt från början
 
I fredags kväll så nattade jag hästarna och var så taggad på att gå upp dagen efter för att åka på tävling. Hästen var tvättad, utrusningen var ny smord och allt var perfekt. Det var efter där allt började gå utför. Jag hade sovit ganska länge under fredagen vilket gör att jag ofta har svårt att somna och klockan var redan 21 nä jag var hemma men ändå satta jag mig med redigerigen till stallvloggen, jag ville få upp den innan klockan slog 00. Såklart tog det lite längre tid en så. Kortfattat så fick jag ingen sömn natten innan tävling. Vilket jag ångrar eftersom jag redan i stallet kände att orken inte riktigt fanns. Men det var bara att bita ihop och göra det bästa man kunde av situationen. Klockan ringde kl 04.45 för att vi skulle vara i stallet senast halv 6 och avfärd vid halv 7. Allt var packat och det mesta gick som en dans. Bilen var packad, hästen stod i transporten kl halv 7 och vi var på väg. 
 
Under fredagen fick jag en varning på mobilen att det kunde komma snö, vilket jag inte trodde på. Precis innan avfärd så börjar det snöa. Jag tänkte för mig själv att det inte kommer bli några problem, det kommer gå över i regn om några minuter. Det började snöa ännu mer och när vi kommit en bit utanför Vetlanda mot Sävsjö är det snöstorm. Vägen är helt kritvit. Jag vet att min pojkvän har sommardäck på bilen och inte kort därefter blir jag helt blockerad och tänker det värsta. Jag vill inte fortsätta, jag vill inte riskara att något skulle hända, speciellt med min underbara gul där bak. Beslutet tas och det är snabba tankar som finns i huvudet. Det blir ingen tävling! Jag vågar inte utsätta oss för risken som finns att fortsätta på detta väglaget. Så vi stannar och jag ringer tävlingsplatsen och säger att vi inte kan komma. Jag var helt blockerad och det ända som fanns var att det skulle hända något. Nu såhär i efterhand så har jag så otroligt mycket besvikelse i kroppen.
 
Någon timme senare efter att vi stannat så börjar det sluta snöa och det blir också lite bättre väder. Snön på vägen har försvunnit p.g.a körspåren som alla bilar gjort. Hade vi fortsatt så hade jag kanske hunnit till tävlingen och gjort min debut. Eftersom jag vet såhär i efterhand att det hade gått att köra. Men det kändes så otroligt egoistiskt att fortsätta, tänk om det hänt något. Bara för att jag ville tävla? Jag vill tro på att jag trog rätt beslut att inte åka men jag kan samtidigt inte sluta känna denna ånger inom mig. Bevikelsen på mig sj'lv att jag gav upp så fort och inte trodde på att vi kunde ta oss dit ändå. Men jag vill försöka förbi se detta och jobba vidare framåt, men det är svårt. JAG SKA GÖRA MITT BÄSTA
- If you tried your best you've already won - 
 
- Ebba
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress