12 augusti 2017

Ofrivillig vila

Livet

Hej på er! 
 
Ni vet när det inte alls blir som man tänkt och man nästan hatar sig själv för att kunna få något ogjort? Det kanske var att överdriva men ibland undrar jag om skaparen av olykligheter har mig längst upp på sin lista. Självklart är det inte så men känslan dyker upp lite allt för ofta. Utöver det så är allt jättebra. För att förklara nämnda känslan så kanse jag ska säga vad som hänt? I tisdag hade vi taco/buskväll med människorna ute i Team Hökås. Sofia hade planerat gyhmkana tillsammans med fjordingarna. Tävling mot varandra såklart. Denna omgången var det balansera potatis på en sked och samtidigt rida slalom. Min simultankapacitet är inte så super bra. Iaf inte när jag måste ha koll på 4 saker samtidigt. Så självklart tappar jag potatisen, hoppar av för att plocka upp den. I avsittningen har jag för bråttom, tävlingmänniska som man är. Trampar snett i landningen och lägger all tyngd på vänster vrist. Ni förstår ju säkert att det verken var skönt eller genomtänkt. Klarar inte av att fortsätta sätter mig ner och ser hur det utvecklas en svullnad på 3 cm vid ankelknölen.
 
Som ni kanske också förstår efter några timmar kunde jag ju inte ens gå på foten, dock blev den omhändertagen av sjuksköterska på plats i stallet så jag tror att skadan varit värre om jag inte fått hjälp med den. Idag är den endast blå och väldigt svullen men den gör inte så pass ont längre att jag inte kan stå på den. Kan gå utan kryckor men går bättre med dem eftersom jag inte kan lägga all tyngd än. Men jag har en bra känsla, förhoppningsvis kan jag rida på tisdag. Tar jag hand om mig själv går det nog absolut. Sedan måste jag ju försöka, ingen minns en fegis. Så det blir att hoppa på kryckor ett par dagar, det kanske blir så att jag kan rida men inte gå på foten så då får jag ju fölänga hoppandet på de förbenade kryckorna. Men man måste förbli positiv och hoppas på det bästa. 
 
/Ebba
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress