Hur har det sett ut över mina år inom ridsporten?

Hej!
 
Min resa började faktiskt som många andras, på ridskola. Inte så förvånande eftersom det är den vanligaste formen om man ska lära sig att rida. Jag började på något som hette knatteridning. Man åkte till ridskolan i de man hade,  i mitt fall var det en jofa hjälm och gympadojor. Säkerhetsväst lånade man på ridskolan. Knatteridning innebar att man på lördagförmiddagen åkte till ridskolan och betalde 60 kr för en halvtimme ridning. Eller det var mer åka häst, men de var den bästa halvtimmen på hela veckan. Jag var runt 7/8 år när jag började med detta kan till och med ha varit yngre.Så detta var 06/07,gud vad länge sedan. Men de var då/så jag lärde mig och rida. 
 
Ungefär ett år senare började jag på ridskola, alltså riktiga lektioner. Kommer ihåg att jag hade en favorit häst innan han såldes, Al Capone som var en brunskäck. Mycket man och hovskägg till förbannelse. Stor har jag för mig att han var men jag har alltid varit kär i stora hästar. När han blev såld så var jag ju tvungen att skaffa en ny favorit, Chiqita. Chiqita var en flugskimmel som var trygg, jag ''hoppade' min första bana med henne. Jag valde alltid henne om hon fanns kvar på lektionerna för att jag var väldigt osäker men kände mig trygg på henne. Tror jag red på ridskolan i ca 2 år sammanlagt, alltså inte allt länge. Mina föräldrar hade skillt sig och det fanns inga pengar.
 
Jag nöjde mig med att rida när det blev erbjudet. Min kusin Linn hade en travare som hette Great Falls jag red på ett par gånger som yngre. Min första riktiga galopp ute var på honom. Red inte alls mycket under två år. Men jag hade inga tankar på att tävla då så jag var glad att jag fick rida då och då. Under denna tiden han jag fylla både 10 och 11.
 
År 2011 skaffade jag min min första och ända egna häst. En travare som hette Savoy Corp Revival. Har var 20 år när jag köpte honom så han borde vara 25 idag. Tyvärr slutade de inte som tänkt alls. Vill inte gå in på specifikt men han såldes samma sommar 3 månader senare.
 
Ett halvår senare eller mer så hade jag flyttat till pappa, vi hyrde en ponny från Ölandsberg. Randor hette han, 4 åring. Vi kom inte överrens så senare samma år lämnade vi tillbaka honom.
Stog ett tag utan häst men pappa köpte 2 vamblod under den tiden så jag var med dem, hjälpte till med inridningen av 3 åringen Lizzie. Nu var jag 12/13 år gammal.
Efter ett tag började vi leta häst att låna åt mig igen och då stötte vi på Stetson
 
Stetson var en förvuxen ponny. Hans mamma en nordsvensk och hans pappa en fjording. Osäker om han var planerad eller inte men de tror jag. Han lärde jag mig hoppa på, även om han inte varit så mycket hoppad innan. Jag lärde mig att våga mer. Allt på grund av honom, våran resa var bara 2 år men vi han med mycket. Startade min första pay and jump med honom. 60 och 70 cm med 20 plus fel. Men det var den bästa dagen i mitt liv ändå.Han hade aldrig hoppat bana innan. Jag lärde han hoppa på en grusad raksträcka en bit från pappas hus. Så det var en vinst i sig för mig. Jag flyttade från pappa 2014 och slutade då rida honom.
 
De var i stort sett den sista egna hästen jag haft. Allt efter det har varit medryttarhästar.Men de tar vi en annan gång...
 
- Ebba
 
 Savoy,en av de finaste 20 åringar jag träffat!
 
Randor, 4åringen.
 
Stetson, behöver jag säga mer?

Go Hard or Go Home

Hej!
 
Hela mitt liv har jag alltid sagt jag vill göra si och jag vill göra så. Hur mycket av det jag vill göra tror ni jag verkligen gjorde? Inte mycket för att jag gick inte all in för att lära mig det eller göra det. Många gånger kanske det var att pengar var involverade, och hur mycket pengar har en 11 åring? Men nu när jag snart 18 år och något jag har lagt åt sidan i flera år är JOBB. Något att gå till efter skolan och på helger. Dra in lite pengar utöver de jag redan får. Så roligt de hade varit, men jag vet inte hur man gör. Vart går man? Bara därför kan det vara s¨att jag redan lagt ner det. För att jag är blyg/lat och inte vågar fråga eller göra något åt det. Sedan vet jag att jag inte kan göra ''mitt jobb'' helhjärtat som flera av mina drivna kompisar kan. Inte för att jag är bortskämnd utan för att jag VILL inte göra fel. 
 
Jag tycker att det är så pinsamt att göra fel. Därför kan jag inte gå in för det. Vet jag hur man gör så är det inga problem. Skulle jag t.ex börja plocka upp varor på Biltema, då skulle jag gå och fråga någon 100 gånger varje gång något skulle göras, bara för att de får inte bli fel. Jag tycker det är jättejobbigt, samma i skolan. Har jag fel på en fråga skämns jag, detta borde jag veta. Även om jag inte gör det. 
 
Jag tänker alltid väldigt mycket efter något sånt här har hänt. Vad kan jag göra för att bättra detta. Hur kan jag ändra på mig för att gå all in för något. Go hard or go home är något jag alltid tänker att jag ska göra, vid hoppträningar funkar det super. Vid läxor, not so much. Jag vet att jag borde läsa mer ,men gör jag det, nej. Jag är säker på att jag kan det. Frågan kommer på ett prov och jag får ångest och svara inte på frågan förj återigen vill jag inte få fel. Jag hatar dehär sträcker (-) bakom en uppgift.
 
Så nu vänder jag mig till er,vad gör man i en sådanhär situation? Är mitt självförtroende så dåligt att jag inte tror på mig själv eller är det bara tänka om som gäller? BOMBA med tankar och ideer...
 
- Ebba
 
 
 
 

Börja tävla PONNY sent i livet?

Hej!
 
Jag har 3 år kvar tills mina ponnyår är över. Ska jag vara ärlig har jag aldrig haft några riktiga ponny år, då jag ridit storhäst de flesta av mina yngre år. Utan det är nu på senare år som jag har viljat göra amatör karriär av ridsporten. Charsmin har du automatiskt blivit min ''tävlingskompis''. Under de senaste 2 åren som jag känt min tränare och vapendragare Jessica har jag bara blivit mer och mer sugen på tävling. Hon har drivit mig framåt, slita baken av sig på träningar. Sedan har jag följt med henne på tävlingar. Känt feelingen av att vara på tävling. Satt hjärtat i halsgropen vid omhoppningar där man ridit för vinst. Jag vill också känna detta lite mer. Vara höjdpunkten på dagen för en själv. Rida sin klass och göra det bästa man kan. Ni som tävlar kanske tycker jag låter konstig men jag som inte känt den kälsan så det är det som en helt annan värld, för mig iallafall.
 
Pratet om grönt kort har dykt upp fler än en gång. Jag har viljat så länge men inte tagit chansen. Har tvekat om det är värt det. Bara 3 år kvar på ponny, min tanke är att rida charsmin i iallafall ett par år (om ägaren behöver hjälp så länge) Ska man bara sluta rida henne för att men inte får tävla ponny längre. Verkligen inte. Men jag har tänkte lite till ocn insett att de är helt klart värt det. 3 år av känslan som jag viljat känna sedan jag var mindre, helt klart värt det. 2,5 år av de åren kommer vi kunna tävla (ringrostig), WOW det får mig att le bara jag tänker på det. Är det för sent? ABSOLUT INTE, kom ihåg det. 
 
När började ni tävla eller t.o.m träna för tävling? Började ni på ponny eller storhäst? Ni som gått över från ponny till storhäst, hur stor är skillnaden? Vad jag har förstått är ponnyvärlden en annan dimension från storhäst. Fort ska det gå och alltid gå för vinst på ponnytävlingar. För ryttare med storhäst är det kanske med ibland rutin som man tänker mer på. Men jag kan absolut ha allt fel. Jag vill uppleva känslan med meeting. Jag vill lära känna ryttare från hela Sverige och skapa vänner för livet.
 
- Ebba
 
 
ni kan ignorera de som står på bilderna. Bilderna är tagna av journalister från: http://vaisanen.nu/
 
 
 
 
Mitt namn är Ebba Carlström och jag är en 18 årig tjej som bara älskar hästar. Har hållt på med denna underbara sport i lite mer än 9 år och jag har förhoppningsvis många år kvar. Jag har en medryttarhäst som heter Charsmin och hon är ett 12 årigt fjordhäst sto som är e: Magne 226 u: Lindmarkens Bianca 3151 ue:Alexander Lukas 183 Tillsammans tränar och tävlar vi hoppning och idag tävlar vi på LD nivå. Välkommen hit!